Fy fan.

Idag alltså. Ni vet sådana dagar som bara börjar fel. Jag vaknade inte när jag skulle, var svintrött och Vega var arg. Mitt bröd var slut (bara en sån sak kan ju knäcka en, hehe). Jobbig påklädning, jobbigt att ta sig ut genom dörren. Vi har ju förskolan en bit bort, så vi måste ge oss ut i morgonköerna varje dag. Ibland tar det 30 minuter, ibland en timme(när det inte är rusningstrafik tar det max 10 min) Så det var självklart kö, mycket kö. Lo blir ledsen osv osv osv. Idag är jag ingen glad tjej. Och det är väl ok. 

För jag känner såhär. Lite då och då, ibland ofta ibland sällan. Ibland är jag totalt knäckt. Men jag känner alltid att det är svårt att ventilera dom känslorna. Instagram blir en rosaglittrig bubbla med fina bilder av ett städat hem och ett perfekt liv där en är konstant lycklig och tacksam (obs jag är också medskyldig till detta) Jag är lycklig, absolut, men måste jag, som nu, säga det för att folk inte ska tro att jag är helt sjuk i huvudet? Jag kanske är helt ute och cyklar men det känns så ibland. 

Jag vill få klaga och gnälla, när jag behöver det, utan att behöva förklara att det här är ju en undantagskänsla i mitt liv, ala "egentligen är jag ju super mega lycklig och skuttar skrattandes fram mellan blöjbyten, nerkräkta kläder och amning samtidigt som jag försöker hjälpa min 2,5 åring med hennes känslomässiga bergochdalbana och hantera min egen". Hehe nej. Mitt liv ser inte ut så. Att ha barn är ju fruktansvärt jobbigt väldigt ofta men helt fantastiskt också. Efter regn kommer solsken och det är väl lite så, varje dag. Jobbiga stunder blandas med fina. Ett kaos av skratt och tårar. Och det är helt ok. 
Kommentera inlägget här: